Jag tog 6:e plats vid SM i triathlon sommaren 2007 på IronMan-distansen (3,8 km sim, 18 mil cykel samt 4.2 mil löpning), sedan dess har jag tävlat på elitnivå. Ni som läser detta skall veta att jag idag är helt frisk då tjocktarmen och ändtarmen, vilka är de tarmar som kan drabbas av Ulcerös Colit är bortopererade.

Jag är alltså fullt friskförklarad idag och mår kanon (tävlar ju i triathlon på elitnivå!), och går på toa som alla andra tack vare avancerad kirurgi (ingen påse på magen eller liknande).

Under sommaren 2001 rasade jag 35 kg i kroppsvikt under drygt en månads tid, Efter en lång väntan och otaliga påstötningar fick jag äntligen undersökningstid hos en läkare (mag-tarmspecialist) på Borås lasarett. Kraften formligen rann ur mig då jag med 10 minutera mellanrum sprang på toaletten som färgades röd av rent blod. Jag var tvungen att vara nära en toalett hela tiden då jag hade några få sekunder på mig innan det skedde en olycka. Vid det här laget var jag utmärglad, svag och mycket trött (sov mest hela tiden).

Naken, liggande på en brits fick jag genomgå en koloskopi, vilket innebär att läkarna (5 stycken vid just denna undersökning) kör upp en kamera där bak, med medföljande slang, 1,5 meter för att undersöka tarmarna. Under denna undersökning var jag vid medvetande. När undersökningen äntligen var färdig, frågade jag direkt om diagnosen. Läkaren som var ansvarig för undersökningen tittade allvarligt på mig och sa med kraftig stämma:

- tjocktarmen är körd (P.g.a. Ulcerös Colit en inflammatorisk tarmsjukdom som ligger latent i kroppen (som cancer, latent alltså!), kan utvecklas till livshotande sjukdom om man har otur (likt cancer).

- Den ser ut som ett enda stort blödande sår, den måste bort!

Det var som tiden stod stilla. Efter en stund föll jag ihop i en snyftande liten hög på britsen, fortfarande naken kröp jag ihop i fosterställning. Jag minns att jag var rädd.

I just det ögonblicket skapades skalet till en liten känslomässig boll (lite mindre än en bordtennisboll), skulle säga att den är placerad 2-3 centimeter under den plats där bröstkorgen slutar och magen tar vid. Tror att bollen kom till för att jag skulle ha ett ställe, en egen plats där jag kunde förvara sorg, vrede, hopplöshet och förtvivlan över att vara fånge i en sjuk kropp. 

Då, från början var bollen bara ett tomt skal, allt eftersom motgångarna kom med komplikationer samt fler och fler operationer (till följd av att tarmarna växt ihop och gjort det omöjligt för föda att passera igenom), och otaliga otrevliga underökningar och nålstick m.m. fick denna boll ett innehåll. Under två månaders tid kunde jag inte äta, utan fick näring i form av vit kladdig gegga till hjärtat genom en fastsydd kateter. Bollens känslomässiga innehåll växte alltmer.

Numera kan "bollen" beskrivas som en andra inre röst som är tuff, trotsig, oerhört kraftfull och enveten. 

Under min senaste stora magoperation, när jag efter timmar av outhärdlig smärta fick komma in till akutoperation skulle en läkare ta artärtrycket på mig. Detta innebär att man med en nål går in i pulsådern på armen. När läkaren gjorde detta sprutade en stråle blod över hans vita rock. 

-Oj! gör det ont? frågade läkaren. 

-Nej, svarade jag

- Gör det inte ens lite ont? frågade läkaren. 

- Svarade inte, men minns att jag tänkte att i jämförelse med när tarmen är på väg att sprängas ut ur buken, så gjorde det inte ens lite ont.

Då talade bollen till mig och fick mig att tänka:

- Ni kan ta tjocktarmen, ändtarmen, blindtarmen och i princip vad ni vill era djävlar, men bollen kommer Ni aldrig åt. Bring on the pain motherfuckers, jag är onåbar. 

Denna boll av undertryckta känslor är för mig varken kall eller varm men det ryker om den, och ibland talar den till mig. Vid fysisk aktivitet har "bollen" visat sig vara till hjälp, som t.ex. den gången då jag var ute och cykeltränade med Jonas Colting och Z:a (Mattias Carlzon). 

Det var en underbar cykeldag med härligt soligt väder, lagom vind och allt var perfekt. Kände mig stark denna dag och var uppe och stötte och pressade tempot, sådär som man kan göra när man är i slag.

Efter 5 timmars cyklande var jag rätt så mör i kroppen, då frågade Colting om jag inte skulle hänga med på 30 minuters löpning efteråt? 

Ja! When the going gets tough - Da duv gets curius, så jag bestämde mig för att hänga på.

Jag hade 174 i puls när vi startade (normalt ligger min puls runt 160 slag/ minut vid löpning), 10 minuter in i passet var pulsen 188 slag per minut. 

Då frågar Jonas om jag pulsar högt? 

-Ja! men det är bra! Hör jag mig själv svara. Vid det här laget kändes det inte som att det var jag som sprang längre, medvetandet och kroppen kändes åtskilda. 

Efter 15 minuters löpning tänkte jag

- Skulle man inte tänka på sex och stringtrosor enligt en känd triathlet (nämner inga namn) när det är tuffa träningspass? Jag försökte frammana bilder i huvudet, men det var bara svart, ett mörkt hav av smärta. Tanken som for genom mitt huvud var:

- Dave du har kört på i fem timmar på cykeln och gjort det bra, nu kan du stanna och vila. 

Då talade bollen, den sa:

- Det finns inte en chans att du stannar nu, hellre dör du! Efter ytterligare fem minuter och en puls på 190 slag/minut tänkte jag att nu dör jag, det skall bli skönt att få vila!

En stunds löpning efter den tanken och ett konstaterande av att jag inte dog, avslutades detta stenhårda pass, pulsen låg då på 195 slag per minut. 

Det kändes som att jag sprungit sönder något i kroppen, när jag klev innanför dörren till min lägenhet i Borås satte jag mig på sängen. AAAAAAAAJJJJJJJ! tänkte jag, måste äta, får inte somna. Sedan tuppade jag av i sängen. 

När jag vaknade i mina träningskläder mådde jag riktigt illa! Det tog två timmar innan jag började må OK, och det tog två veckor innan jag kände att jag kunde pressa mig på ett träningspass igen. Detta var mitt hårdaste träningspass någonsin, och det som jag minns bäst, tror det är för att jag flyttade min mentala gräns för vad jag klarar av, inte en liten bit utan rejält. 

Vad har jag då för nytta av denna, min talande boll? Jo! jag vet att om jag måste, så kan jag pressa mig till att ligga på en riktigt hög puls under en längre tid, bollen ger mig ingen nåd!!! 

Jag gör det inte gärna, pressar mig så hårt alltså! Men vetskapen om att jag kan, det känns tryggt inför kommande tävlingar. 

Att då få träna hårt och tävla på elitnivå som är raka motsatsen till sjukhussängen är underbart. Känslan av att vinden viner omkring dig på cykeln, känslan av att glida fram i ett "flow" genom vattnet och att genomföra en löpning där benen tycks gå av sig själva går inte att beskriva, utan måste upplevas.

För mig känns det som en saga, jag har fått en andra chans.